Fina människor

Det första man märker när konstiga saker händer en och man själv hamnar i något slags paralyserat tillstånd är att världen fortsätter att snurra ändå. Och det är jobbigt! Det är jättelätt att tycka jättesynd om sig själv även fast man vet att man haft tur och att det finns de som drabbades ännu värre.

Under veckan har saker och ting ordnat upp sig till det bättre, vi har fått bo hos både Jonathan & Anna och i Martins lägenhet och nu ska vi flytta in i ett möblerat rum på ett ålderdomshem i Landala och det är inte så hemskt där alls. Henkes mormor och mamma ska låna oss lite kuddar, lakan, täcken och sånt där och en gardin och en bukett tulpaner så att det inte bara blir det där rummet med fyra väggar och två sängar och inget mer. Viktor lånar oss en tv och en lampa och en tjej på skolan la till mig på facebook och mailade att hon hade en vän som hade jättemycket kläder och en garderobsrensning på gång och att jag gärna kunde få dom kläderna. Kåren har ringt och visat sitt stöd och erbjudit lån och tipsat om kurator och hyresvärden hjälper oss så gott dom kan och så även alla andra människor jag pratat med den här veckan (killen på banken när jag hämtade ny bankdosa, barnmorskan när jag behövde recept direkt och apotekaren när jag hämtade ut den, andra kompisar som erbjudit kläder, möbler och husrum). Alla är så sjukt snälla och underbara! Det är så fint att folk verkligen bryr sig och rycker in när det händer.