Höstgrubbel

Det känns konstigt att logga in här och skriva igen. Så obekant trots att jag bloggat någorlunda intensivt i våras. Orken försvann väl precis som allt annat.
Det är skönt att hösten är här. Senaste två dagarna har det varit så vackert. I morse låg dimman över ängen när jag promenerade bort till busshållplatsen, och himlen var ljus men inte bländande och solen lyste röd långt borta i horisonten ovanför trädtopparna. Och på bussen blickade jag upp mot de tunna rosa färgade molnen och ner mot den spegelblanka sjön och det kändes så sårbart och fint. Jag önskade att jag kunde ta på det. Hösten måste vara den vackraste årstiden som finns. Men nog pratat om det.
Med hösten kom någon slags höstdepprission. Eller jag vet inte om det beror på hösten eller om det bara var på tiden att lätta på trycket. Ska finna något sätt att ta itu med det, har låtit folk fått stå ut med mig för länge som det är. Det är äckligt att man aldrig tänker på någon annan än sig själv när man inte mår bra, men det finns helt enkelt inte rum för mer. Och jag har vart medveten om att jag suger som lyssnare väldigt länge men jag försöker jobba på det. Have patience with me.